Mina åtta månaders tvillingar Fanny och Ida är inne i en sån skön utvecklingsfas just nu. De ger så mycket tillbaka. Man kan busa, gosa och kommunicera på en helt annan nivå nu och det är så inspirerande."Tittut"-lekar och blåspruttar på magen är skrattfavoriter. Och bara att se dem i ögonen och få en obeskrivbar känsla av samhörighet, förståelse och kärlek av att bara stirra in i varandras ögon. De är så söta och glada mina flickor, verkligen tacksam för så lyckliga döttrar.
Nu kommer också allt mer kommunikationen dem emellan. Ibland lite för hårdhänt, men den är inte illa ment bara lite robust.
Ida "pratar" med grymtningar eller hastiga stötliknande utspel med hela kroppen. Hon märker att det ger resultat och det är svårt att låta bli att härmas. Lite väl högljudd kan hon bli.
Fanny "pratar" mer lugnt, allvarsamt och med en snällare, ibland missnöjd, ton.
Ida kryper överallt och älskar att rycka i sladdar och kontakter. Fysiskt mer frän och på attack.
Fanny kryper inte gärna. Sitter helst på rumpan och fixar med sitt i lugn och ro.
Men i gåstolarna rullar båda fram som gehun. Så fort kylskåpsdörren eller diskmaskinsluckan öppnas är det formel-1 fart för att rucka på glas, flaskor och bestick.
Men som sagt på det stora hela. Två helt olika individer. Fortfarande.
