Jag kan ha inbillat mig. Men jag tyckte jag hörde ett "pappa" från Fanny i söndags. Det är liksom svårt att få en repris på det man tror sig höra. "Vad sa du? Kan du säga det igen" fungerar inte riktigt på bebisar. Vilket är lite frustrerande.
Man önskar man hade haft det på film. Men oftast är det så att när man springer efter videokameran för att fånga något kul med barnen så har ögonblicket passerat. För det är uns av ögonblick det handlar om. Allt sker i nuet. Ingen repris.
Om man nu inte sätter sina barn under ständig kamerabevakning.
Nu får det bli ett fint minne mellan mig och Fanny istället. Vi stod i köket och Fanny satt i sin gåstol och såg bedjande på mig, som hon gör när hon vill upp i min famn.
Antingen sa hon "pappa" eller så var det något telepatiskt mellan oss.
I vilket fall som helst så är vi inne i en underbar fas nu i Ida och Fannys utveckling (snart 9 månader gamla twins). Dels kommunikationen, dels kärleken. Det är en dubbel dos och jag mår prima som trebarnspappa.
