Jag har fått lite puls i mitt arbete. Lite nerv som inte fanns tidigare i samma utsträckning som nöjesredaktör.
Nu när jag är mer "mogen" och gör allt från jordbävningar, Putin, KU-förhör till kängurur i bardisken så är det mer tävling nu.
Vinnarskallen är påkopplad. För materialet ska ut snabbt när det kommer. Oavsett om det är utländskt byråmateriel eller inhemskt egenproducerat.
Så på mitt nya kontor på Scanpix blir arbetet också lite mer av ett skidskyttelopp. Jag känner mig stundtals som "Aco". För när den heta storyn kommer, säg från Reuters, så skyndar jag mig att skriva ett manus.
Den skriver jag sedan ut till skrivaren som ligger i ena ändan av kontorslandskapet. Hämtar den för att rusa till inspelningsstudion som ligger på andra ändan av lokalen.
När jag med andan i halsen, som "Aco", laddar om för att "speaka" måste jag snabbt komma ner i andning. Annars kommer min prata låta andnödig och stressad.
Samtidigt får jag inte missa eller förlora för mycket tid. En prata går snabbast om den går som ett rinnande vatten utan omtagningar.
Man vill inte åka på straffrundor.
Alltså upplägget är som skidskytte. Komma ner i puls och skjuta skarpt.
Efter att ha satt pratan rusar jag tillbaka till min redigeringsplats i kontorslandskapet och slänger in ljudfilen till de klippta bilderna.
Och något senare går jag i mål. Med en känsla av guldmedalj runt halsen.
